Psykoterapeuten – den saknade pusselbiten i vården

I en tid då psykisk ohälsa ökar och vården pressas allt hårdare finns ett smärtsamt glapp mellan behov och tillgängliga resurser. Mitt i detta glapp saknas en yrkesgrupp som borde vara självklar – psykoterapeuten.

Trots att behovet av kvalificerad psykoterapi är stort, är tillgången till legitimerade psykoterapeuter i den offentliga vården mycket begränsad. Det finns en utbredd okunskap om psykoterapeutens roll – både bland beslutsfattare och inom vårdens egna led.

Bristen på fasta tjänster och tydliga uppdrag i vårdstrukturen gör att psykoterapeuters kompetens döljs bakom titeln kurator, förloras till privata mottagningar eller inte används alls. Det är ett resursslöseri som vården inte har råd med – varken mänskligt eller ekonomiskt.

Psykoterapeuter bidrar inte bara med evidensbaserad behandling – de bidrar också med ett helhetsperspektiv på människan, där varje person förstås utifrån sitt sammanhang och sin livshistoria.

Att bli legitimerad psykoterapeut tar drygt tio år och kräver en unik kombination av akademisk utbildning, arbetslivserfarenhet, egenterapi och omfattande handledning. Det innebär att psykoterapeuten inte bara är kunnig – utan också tränad i att hantera sin egen mänsklighet och osäkerhet.

Psykoterapi är ett hantverk i ständig utveckling, inte ett maskinellt utförande. Psykoterapeuter tränas under sin långa utbildning i att bygga den trygga relation som är grunden för all terapi.

Det är lätt att stirra sig blind på effektivisering, men det finns inga genvägar till psykiskt välmående. Det som hjälper människor att läka är inte bara en diagnos och standardiserade formulär – det är att bli sedd, förstådd och bemött som människa.

Det är dags att beslutsfattare erkänner psykoterapeutens viktiga roll och integrerar oss som en självklar del i vårdens framtid.